Minnen

Vårlök

Som jag minns min farfar

så var han inte en person som frivilligt tog handen,

så det måste ha varit jag själv som lade min hand i hans.

Jag var sex år, han var klädd i hatt och kavaj och 

vi gick på en promenad i solen.

Vi gick nedåt vedboden där vårlöken växte.

Farfar rökte på sin pipa

och jag plockade stora buketter av vårlök

att ta hem och sätta i en vas.

"Nu är det för rart",

sa farfar.

Det är konstigt hur fragment

av ens barndom kan etsa sig fast i minnet,

och finnas kvar för alltid.

En doft, en känsla, ett ögonblick.

För mig är vårlök för alltid

förknippat med farfar.

Vårlök,

 och uttrycket att

"det är rart".

Ja, det är rart nu.

Det är det verkligen.

Och fredagsblommorna i kväll

är inga köpeblommor,

utan vårblommor

i små buketter.

Små buketter

som framkallar minnen.

De finaste.